 |
| Källa |
Författaren Jonas blir kontaktad av sin pappas barndomsvän Kadir. Han har den perfekta bokidén - med Kadirs minnen och Jonas författarskap ska de tillsammans göra en biografi över fadern, fotografen som en gång lämnade Tunisien för kärleken i Sverige. Berättelsen skildrar mannens försök till att anpassa sig i ett samhälle som blir allt mer främlingsfientligt.
Jessika Gedin skriver att epilogen är så bra att hon gråter. Så bra? Jag gör mitt bästa för dämpa förväntningar, bortse från hyllningar och Gedins tårar. Börjar lite trevande, det blir ju lätt så när man bekantar sig med en ny författare som man inte vet var man har. Den trevande karaktären på läsningen ändrar snart form, blir slukande, hungrig efter fler ord, fler meningar, fler kapitel. Nej, jag gråter inte under epilogen. Däremot njuter jag av varje sida. Det finns inga döda partier i boken, inga kapitel som jag bara skummar igenom. Montecore är något av det finaste jag läst på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar