I väntan på Godot

Källa

Det är motigt idag. Jag fryser för tjugoelfte dagen i rad, lever insvept i en filt som släpar i golvet när jag förflyttar mig. Försöker värma mig med sötsliskigt bärte som hamnar på aldrig-köpa-igen-listan. Idag är planen att jag ska sätta mig in i tankar om världslitteratur, nationallitteratur och den litterära kanon, komprimerade i torra kursböcker som gör allt annat än att läsa sig själva. Det går sådär.

Så läser jag I väntan på Godot av Samuel Beckett och plötsligt känns allt lite bättre. Teaterpjäsen handlar om två män, Vladimir och Estragon, som genom båda akterna väntar på en man vid namn Godot. Det händer inte så mycket, och det är just det som är poängen. Sida efter sida med absurdism och dialoger som aldrig leder någon vart i det meningslösa livet. Deprimerande och småtråkigt, men framför allt skönt. Allt behöver inte fyllas med betydelse och överanalyseras, låt I väntan på Godot vara just meningslös.