Koffein och sockerkick i ett försök att vakna. Den dåsiga eftermiddagslunken är något som jag har blivit allt för bekant med under min sysslolösa period. Den senaste tiden - dagarna, månaderna, åren - har jag gjort tafatta försök att skriva ner något. För det mesta blir det betydelselösa fragment. Dokument efter dokument ligger de där, korta, sörjiga, sörjda. Ja, en del av mig sörjer att det inte blir något. Att mina fragment, mina små bebisar, aldrig får möjlighet att växa tillsammans.
Så försöker jag igen. Fantiserar, ratar, skriver, ratar. Impulsivt refuserar jag mig själv innan det finns något att refusera. Vetskapen om den tuffa branschen sitter på axeln och viskar att det inte är någon idé. För sanningen är, något som de flesta med samma intresse är smärtsamt medvetna om - chansen att bli läst är mycket liten.
Det finns en hatkärlek till skrivandet. Få känslor lever upp till den som infinner sig när jag stannar upp i skrivandet och inser att ett stycke har fallit på plats, där innebörden, stilistiken och estetiken är samspelt och jämbördig. Den andra sidan av skrivandet, stunderna när det inte går vägen och självkritiken börjar gro i magen är inte fullt så behaglig. Jag är fortfarande inte säker på bloggens funktion. En plats för avreaktion? Samling av fragment? Den som lever får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar